Ibland är det bara svårt allting. Det känns som att man bara vill lägga sig på golvet och skrika, gråta, sparka, slå. Det känns som att man är påväg att gå sönder, som att någonting äter upp en inifrån. Man sitter där och känner ångesten komma över en tillsammans med en massa obehagliga och jobbiga minnen. Man börjar känna sig värdelös och fruktansvärt oälskad. Helt misslyckad.
Det är precis vad jag känner just nu, starkare än på väldigt länge. Så ångest fylld. Ångestattack efter attack och ingen som finns vid min sida och lugnar mig. Jag hade behövt ha storasyter här känner jag. Hade behövt träffa henne snart. Och nu när det kanske inte blir någon sen kväll vet jag inte när det blir..
Jag får försöka koncentrera mig på att överleva tills dess..
Kramar, er Micha!
10.3.09
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Underbara, underbara Micha. Hur mår du vänner? Hur funkar allt? Jag tänker på dig. Kan jag göra NÅGOT för att hjälpa dig?
SvaraRaderaKramar din vän Clara
Fina Micha, hur mår du? Hur går maten. Jag saknar våra långa "pratstunder"..(kommentar växlandet)
SvaraRaderaJag finns här. Din Clara
Tack vännen min. Dina ord betyder så mycket otroligt mycket. Jag önskar att jag bara kunde krama om dig en gång för alla. Jag älskar dig som vän, så jävla mycket. Vi SKA inte hammna på nångon jävla psykiatri ännu en gång. Vi får helt enkelt kämpa tillsammans, right? Även om motvationen inte finns där; även om vi inte vågat plocka upp geväret för att sikta på Herr Ågren, så måste vi kämpa för att få i oss lite, vi måste kämpa för att stanna hemma och inte hammna på akuten med en sondslang in näsan. Precis som du säger; tillsammans är vi starkare. Tillsammans kan vi överleva.
SvaraRaderaDin Clara