Jag bär en mask..

Idag har det INTE varit en bra dag. Jag är så trött på all den här ångesten nu.
Mat intaget har inte heller fukat bra idag. Jag har levt på lite ärtor och te idag.
Och sprungit liite för mycket, men hellre för mycket än för lite.
Sprang tills benen i nte orkade bära ig förut. Det var så skönt, kändes som att jag fick ut en del jobbigt inom mig när jag föll ihop på den blöta stigen i skogen. Det var läskigt att sitta där och skaka. Men samtidigt var det skönt. Väldigt skönt!
Jag har också läst och pluggat en del idag, samt fixat spotify. Äntligen!
När de sysslorna inte kunde dämpa ångesten längre och jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Då ringer min mobil, och på skärmen står det storasyster. Tack, Gud!
Storasyster är alltid bra att prata med när ångesten spökar. Så efter ett vääääldigt långt samtal med henne i lite mer än en timme kändes det lite bättre iaf.
Jag kunde ta av mig masken för en stund.

Det är verkligen så, jag bär en mask. Jag kan skratta när det förväntas att jag ska göra det. men i själva verket gråter jag. Kanske inte fysiskt. Det är ju inga tårar som rinner, det är ju ett leende på mina läppar. Men inuti kroppen, i själen. Där skriker jag, där är smärtan oändlig.
Jag är bland folk och får kritik och elaka kommentarer. Folk bråkar med mig och jag verkar skaka av mig det och gå vidare uan att tänka mer på det. Enligt det ni tror ja.
I själva verket tar jag åt mig, väldigt mycket. Jag kan sitta hemma ch höra kommentarer upprepas i huvudet, det kanske inte var illa menat. Men i mina öron blev det kanske fel. Folk säger att jag är så stark och många beundrar mig för det. Men sanningen är att jag är inste så stark som jag spelar. Som masken visar. Jag kanske ler när ni ser mig, ser ut att inte ta åt mig. Men i själva verket sitter jag hemma när ingen ser med en ångest som är förjävlig och inte släpper taget om mig. Tanken på hur illa ni tycker om mig gör ont.

Jag tar skiten av er och fortsätter att le. Jag verkar stark, men jag gråter när ni inte ser.
Många av er har inte sett mig bakom denna masken, många av er känner mig inte under den masken jag visar. Men låt det vara så. Jag berättar för dom jag vill berätta för och öppnar mig för de jag vill. Inget av erat tjat kan få mig att öppna mig för er, snarare få mig att vägra berätta ännu mer för er. Jag är så trött på att folk ska tjata på mig. Om ni frågar hur jag mår och jag svarar bra så kan ni väl ta det istället för att fråga om och om igen. Jag har inte sett er göra så mot någon annan. Om jag svarar bra så betyder det att det är bra eller att jag inte vill gå in på det. Så låt mig vara för fan!

Nu menar jag ju inte alla med detta, såklart.
Ni som ska ta åt er vet nog det.

Stora kramar, er Micha!

Btw, så vill jag tacka sis som står ut med mig vid tillfällen som dessa.