Sitter här med ångest som drar i mig.
Tårar som rinner nerför mina kinder
och känslan av hur mycket jag faktiskt hatar mig själv.
Fejkade skratt och leenden.
Ett ständigt bortblinkande av tårar.
En stark fasad, men ett öppet sår inuti.
Jag skrattar och ler fast jag egentligen skriker inombords.
Det ärliga skrattet försvann någonstans i all ångest.
Den glada Micha försvann samtidigt som det sista lilla ljus släcktes.
Jag vet inte vem jag är nu, vem jag får er att tro vem jag är.
Jag är fast i skiten, omringad av allt och bunden från topp till tå i det.
Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur detta helvete.
Ingen aning om hur jag ska bli fri.
Går det ens??
3.5.09
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Lilla gumman, du behöver hjälp. Det finns mycket hjälp att få och du är värd det. Jag vill inte att det ska gå illa för dig.
SvaraRaderaDu borde ta hand om dig och din fina kropp och själ.
Kram.
Fina vän, du måste kämpa. Även om du inte kan hitta kraften inom dig så måste du åtmminstånde låta din syster hjälpa dig. Du är värd så otorligt mycket mer. Jag tänker på dig och saknar dig något otroligt. Kramar.
SvaraRadera