Ångestfyllt.

Ögonen är tomma.
Det rinner sakta tårar ner för kinderna.
Hela kroppen skakar och känslan av att vara helt ensam träder fram.
Känslan av att vara totalt värdelös.
Varför är man kvar när allt är ett enda stort mörker?

Olycka.

Jag är så olycklig. Det finns där hela tiden, gnager, river, sliter, trycker, det finns i och runtom mig. Man är aldrig ifred. Jag är så arg att jag snart spricker inombords. Jag vill bara gråta tills tårarna tar slut, slå på något så det går sönder, skrika så att det inte finns någon röst att kvar. Jag vill inte gråta mig till sömns längre, jag vill inte få ångest efter varje måltid, jag vill inte skada mig, jag vill inte kräkas, jag vill inte träna. Jag vet faktiskt inte vad jag vill längre. Jag vill bort, bort från livet. Orkar inte det här. Bort, bort, bort BORT från mitt liv!!

Smärta.

Du står framför spegeln, ser sminket förstöras.

Tårarna rinner, ser hur ditt ansikte förgörs.
Du frågar ut i luften, varför allt gick fel?
Ingen som svarar, ingen som ser.
Tittar i spegeln, du ser lite fånig ut.
Funderar över ditt liv, önskar att det tog slut.
För mig kan du inte visa, för du vet att ja inte förstår,

hur du innerst inne i ditt hjärta mår.
Slår sönder din spegel.
Slår sönder ditt liv.
Någon kommer snart, då blir det ett himla liv.
Du tar upp en glasskärva trycker den mot din hals.
Du trodde det skulle göra ont men du kände inget alls.
Ingen vet hur du känner dig, ingen vet hur du mår.
Att ditt hjärta gråter är det bara du som förstår.
Men tårarna rinner i ensamhet, medan läpparna skrattar och ler.
Att ditt liv saknar mening är det bara du som vet.
Att du inte längre vill leva, är din hemlighet!

-_-

En del av mig..

En del av den jag är..

aldrig accepterad..

Då börjar det igen.

Någonstans visste jag att det var precis det här som skulle hända.
Än en gång får jag gå igenom att folk lämnar mig. Bara för att jag är som jag är.
Bara för att jag inte vill festa och faktiskt är rädd för att få i mig kalorierna så blev Joffa sur på mig. Hon sa att jag kunde sagt tidigare att jag inte kunde komma. Men samtidigt så är det inte så lätt. Jag vet inte vad jag ska säga. Har ingen som helst aning.
Det är ju precis det här jag är rädd för. Att folk ska bli sura på mig och inte vilja umgås med mig. Bara för att jag är som jag är just nu. Bara för att jag inte är som er. Men varför kan ni inte acceptera mig för den jag är då?
Måste man alltid fika, äta eller dricka när man ses?

Jag tycker verkligen att det är jobbigt när folk blir sura på mig bara för att jag inte vill dricka alkohol eller gå på fest. Men sån är jag. Det är väl bara att inse.
Men jag antar att jag får vänja mig vid att folk blir sura på mig och lämnar mig ensam kvar här.
Och om jag inte kan bli accepterad för den jag är så fattar jag inte vad jag gör här. Det är ju ingen idé isåfall.
Det känns ju meningslöst med vänner som surar så fort det inte blir som dom har tänkt.
Jag är ledsen, men jag har inte valt det här.
Jag valde inte att leva såhär..

Midsommarbild

Bjuder på en gammal bild.
Tror att den är från midsommar 2006.
Då var man iallafall smal.

Snurrande tankar i natten

Nu sitter jag här när jag egentligen borde sova.

Imorgon vill Joffa att vi ska på någon fest i allingsås. Men jag vill verkligen inte.

Först sa hon att hon inte skulle dricka så jag tänkte att fine, jag kan följa med. Då slipper jag också dricka. Men icke.

Hon ska tydligen få en flaska vin som hon vill att vi delar på. Jag vill inte dricka vin. Jag vill inte ha alla de kalorierna.

Är jag inte tillräckligt fet?

Vill hon att jag ska svälla upp ännu mer?

Nej, alkohol är inget för mig. Kalorier får folk trycka i sig själva.

Skillnaden mellan mig och er är att ni kan dricka alkohol och få i er kalorierna utan att det är någon fara, medan jag sväller upp som en j*vla ballong.

Ni kan äta vad ni vill utan att behöva tänka på minsta kalori. Hur gör ni?

Jag skulle mer än gärna vilja veta hur ni gör. Jag skulle ge vad som helst för att få äta det som jag vill äta, utan att jag sväller upp och blir fet som en gris.

Det är hemskt som jag ser ut nu.

Riktigt äckligt är det. Usch!
Nej, här ska det bli ändring.

Stor förändring.

Nu ska jag snart sova.

Jag vill verkligen inte på fest.

Men jag vill verkligen inte att Joffa ska bli sur heller. Vad ska jag göra? :(

Aldrig bra?

Är jag aldrig bra?
Gör jag aldrig något som är bra?
Tycker mina föräldrar alltid att jag är dålig?
Det är iallafall så det verkar.

Det känns som att jag får skit för allt jag gör.
Jag minns inte ens sist som jag fick höra att jag gjorde något som var bra. Jag minns inte när jag sist fick höra något annat än gnäll för att jag gör fel.
Verkar som att det är lättare att säga till mig hur jobbig och bökig jag är än att berömma mig när jag gör bra saker.
Är jag bara ivägen?
Är jag bara jobbig?
Är det bättre om jag inte existerar?
Om jag ändå inte duger till något menar jag?!
Om jag ändå aldrig gör något som är bra så kan jag väl lika gärna sluta finnas till?!

Arg och ledsen Micha

Jag kom innanför dörren förut och på altanen satt mina grannar och min styvmor.
Min granne kommenterade genast att jag blivit smalare och ställde såklart frågan om jag hade anorexi. Men seriöst. Lägg ner!
Ser jag anorektisk ut kanske? Nej!
Jag är inte bening och jag svälter inte. Sluta iakta mig.
Låt mig bara få leva som jag vill leva. Jag orkar inte ta era anklagelser längre. Det räcker nu!
Om jag nu blivit smalare. So what?!
Låt mig vara.
Jag orkar inte ta det här längre!!