Ofattbart.

Jag kan inte förstå det. Att du är borta. Hur?
Det är ofattbart.


Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att du av alla skulle vara borta när vi kommer tillbaka efter ett långt sommarlov. Det är med tårar rinnande ner för kinderna som jag skriver det här.
Så fort jag blundar dyker du upp bakom ögonlocken. Dina kommentarer ekar i huvudet.
Du var för ung för att lämna oss.
Okej, du var vår lärare, men so what. Du var en av våra bästa vänner.
Du pushade på oss när du märkte att orken var påväg att ta slut, du fanns där om det var något och du lärde ut saker mer som en vän än som en lärare.
Hur blir allt nu? Hur blir året utan dig vid vår sida?
Hur kommer vi reagera på torsdag när du inte står där och tar emot oss med ditt leende som får allas ansikten att spricka upp i ett stort glatt leende?

Torsdag kommer att bli hemsk. Esters korridorer och klassrum kommer att vara tomma utan dig. Det blir aldrig mer som förr.
Aldrig kommer en kallköks lektion vara lika rolig.
Susanne, jag saknar dig!
Kan inte tänka mig skolan utan dig som kontaktlärare.
Du är den bästa läraren jag någonsin har haft. Tack för ett underbart år tillsammans med dig. Tack för allt du har lärt mig. Du var den bästa av de bästa!
Du har satt spår och minnet av dig kommer aldrig att blekna.
Jag vet att du är med, inte på samma sätt. Men du kommer alltid att finnas inom oss.
Du kommer föralltid att vara en del av HR1AB.
Vi kommer alltid att älska dig för det underbara männsika du var. <3

Vila i frid!
Susanne Merler
25.01.1962 - 26.07.2009

<3