Ångest

Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte leva längre.

Jag hatar mig själv och mitt liv.

Hur kunde det sluta såhär?

Egentligen, hur kan en människa hata sig själv så mycket att varje dag känns som en plåga?

När det tar emot att öppna ögonen på morgonen, när der tar emot att vakna. Sätta sig vid bordet. Föra skeden mot munnen. Tugga och svälja. Sätta en fot framför den andra.

När det tar emot att ens andas. När det tar emot, då har det gått för långt.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Fingrarna snavar över tangentbordet och jag finner liksom inga ord. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur dåligt jag mår, hur stark ångest jag har.

Men när jag tänker efter så vill jag inte. Jag vill inte beskriva hur jag känner mig.

För jag vill inte att någon någonsin ska tycka synd om mig.